JUST DÄRFÖR BLOGGAR JAG!

Kommentera
Varför bloggen och varför så depp? Ja varför ska man blogga för? Det är många gånger jag skrivit utkast som jag sen kastat för att jag tänkt - nej såhär kan jag inte skriva offentligt... Eller - men vem vill läsa det här? Men sen har jag rannsakat och gått tillbaka till mig själv och varför jag valde att starta min blogg från början. Det är främst av två anledningar. För min egen skull och för andra. 

Det första, för mig, är för att det är terapeutiskt för mig. Som jag skrivit i några tidigare inlägg så har jag alltid skrivit mycket i olika former, det är så jag bearbetar saker. För mig har det aldrig räckt med att prata, jag måste få skriva om det. Det är först när jag får ner det i skrivet och kan sitta och läsa mina egna ord som jag känner att jag får förståelse för det och kan släppa saker. Nästan som att förflytta grubbleriet ut ur huvudet ner till papperet istället. Det är väldigt vanligt att jag springer upp mitt i natten och skriver ner saker. Det kan bara vara några fina rader som verkligen fastnat men oftast är det saker som kanske behöver göras eller något jobb relaterat som jag kommit på, en bra formulering till ett beslut eller ett lösningsförslag på något problem el knivigt case. 

Handen på hjärtat så är det också en plattform där jag känner mig sedd och hörd. Det känns som att man inte får säga så, men kom igen, är det nån som säger att dom inte mår bra av likes på sina sociala media törs jag påstå att dom ljuger. Självklart har jag stöd från både fantastisk familj och vänner men på bloggen finns möjlighet att nå ut och bli sedd el hörd av nån som kanske också känner likadant, varit med om samma sak. Det är inte alltid vänner eller familj har det, och hur fantastiska dom än må vara så är det alltid skillnad att prata nån som varit med om samma (så känner jag iaf). Vilket leder mig till den andra anledningen. Att blogga för andra.

När jag bestämde mig för att starta en blogg berättade jag för P hur jag tänkte och vad jag ville skriva om. Jag frågade honom om det skulle vara okej vilket det var, han sa dock att han inte vill att vårt liv ska vara som en öppen bok. Det kan tyckas som att det är det men tvärtom, det finns så mycket i vårt liv som jag inte bloggar om. 

Jag väljer oftast att blogga om sånt jag känner det behöver pratas mer om. Och det är därför min blogg kan kännas som att det är mycket depp. Men jag är ärligt så trött på allt glorifierande, jantelagen, fint på ytan och sopa skiten under mattan. (Nu går jag all in här-) Jag skiter faktiskt fullständigt i alla skummade latte frukostar, perfekta hem och alla perfekta familjemys. Jo, jag har dom också men det är inte livet. Livet är fyllt med massa skit under mattan och nån måste våga lyfta och titta där under. 

Livet består faktiskt inte bara av alla dom lyckliga och härliga stunderna, det består lika mycket om sorg, stress, smärta, jobbiga situationer och om ensamhet. Det är inte att vara depp eller neg, det är bara så livet är, om man tänker gå och blunda för att det är ett faktum ja då kommer livet garanterat sen bli jobbigt kan jag lova! Men jag menar att det skulle inte behöva vara lika tungt eller ensamt om fler pratade om det. (Jag vet det av egen erfarenhet. Jag var 23 år när jag fick cancer. Idag har jag varit helt frisk i snart 8 år och bearbetat klart den biten av mitt liv. Men som 23 åring känner man inte så många med cancer. Det är inte heller speciellt många 23 åringar som är så sugna på att överhuvudtaget prata om cancer.) Jag vill helt enkelt våga lyfta på locket ibland, både för min och andras skull.

När jag blev mamma till ett "skrikbarn", inte fick min amning att fungera, ja då kände jag mig ensam igen. Jag tyckte det var svårt att hitta mammor som pratade öppet om liknande problem, som hade kunnat sagt, jag känner likadant! Du är inte ensam 
(vill dock bara tillägga och ge all cred till min mamma här, stort tack till dig<3 för att du finns). 

Därför startade jag den blogg jag själv sökte efter och som jag ansåg "saknades".

Jag bloggar öppet om privata och jobbiga saker för att jag vet att det sitter nån därute som är livrädd eller ensam. Som inte ska behöva vara det, för ingen är ensam, det finns oftast (kanske till och med vågar påstå alltid) nån som är eller varit i samma situation! Och vi kan finnas där för varandra om vi bara vill och vågar!

Så jag kommer fortsättningsvis fortsätta att blogga om saker som är jobbigt, "privat". Om livet. Och däremellan delar jag också min vardag, lycka och glädje. Jag känner att det är upp till läsaren att välja vilka blogg inlägg som är intressanta att läsa eller inte. Jag delar inte dom inlägg jag tror flest vill läsa, jag delar det jag tror behövs sägas.