FÖRSTA TIDEN SOM MAMMA

Kommentera
 

Du har precis genomgått en förlossning, du är trött, kanske trasig, och du har precis tagit dig igenom det kanske mest smärtsamma och omtumlande hittills i livet. Det är då, i precis samma sekund, som du ska börja ta hand om ett litet barn, du har blivit mamma! 

 

Det ögonblicket när ditt barn kommer ut är bara så stort! Det är verkligen det häftigaste som finns och det är bara såå mycket kärlek, jag kunde inte sluta gråta av lycka! 

 

Jag vill ägna denna bloggpost åt att skriva om första tiden som mamma, för det är någonting som jag själv känner att jag inte alls hade förberett mig tillräckligt på, och som alla kanske inte heller pratar om (kände jag iaf!). Att det skulle vara något helt galet fantastiskt och obeskrivlig kärlek, absolut, men allt det där andra, det var jag inte alls beredd på. Jag kan känna att jag la så mycket fokus på graviditeten och den kommande förlossningen att det blev som att det var det som var slutmålet. Och det blir ju bara så fel för förlossningen är definitivt inget ”slutmål”, det är då det börjar! Och det börjar direkt! Att få vila, återhämta sig eller ”smälta” vad du och din kropp just gått igenom är bara att glömma, för plötsligt handlar allt om det här lilla barnet och du sätter alla dina behov åt sidan. 

 

 

 

Jag läste inte alls på nå speciellt om hur första tiden som mamma är, eller vad som händer efter förlossningen. Självklart hade vi ju ordnat med allt hemma och var klara för en bebis men alla känslor, vad som händer direkt efter förlossning, hur kroppen mår osv, jag hade liksom inte tagit till mig det. Att du ligger där fortfarande genomsvettig, oduschad, förmodligen hungrig och extremt trött, kan troligtvis inte ens ta dig ur sängen själv, och  får det här lilla sköra knytet i famnen som du ska ta hand om. Hormonerna som svämmar över, mjölkproduktionen sätter igång, brösten ömmar, sväller och läcker. Alla frågar om din bebis men ingen frågar om dig. (typ)

 

Jag fick hålla min lilla bebis först 5h efter förlossning eftersom jag låg på uppvaket. Jag missade därför den klassiska ”smörgåsbrickan” och kom direkt ner till BB till en hungrig bebis och det vart stort fokus på att komma igång med amningen, anknytningen och att få henne att börja äta. Det var inte helt lätt, (jag kommer tillägna amning ett eget inlägg senare) amningen var också nått som jag hade nån bild av att det bara skulle funka. Jag var inte alls beredd på att det skulle vara så svårt och så smärtsamt. Lillan ville inte ta bröstet, ändå var hon så hungrig och så ledsen, och jag blev jätte stressad över det.

 

 

 Jag fick börja med att handpumpa ur mjölken och så fick vi ge henne det ur en liten kopp för att hon skulle få sig nånting. Efter många försök, en amningsnapp och hjälp från personal från ”amningshjälpen” kunde vi tillslut iaf börja amma. Klockan var nån gång på förmiddagen och jag hade fortfarande inte fått i mig nått att äta sen förlossningen, eller fått duscha av mig för den delen. Jag kommer ihåg hur en barnmorska kom in och frågade om ”hon hade ätit än” och jag svarade ”nej jag skulle gärna vilja ha en smörgås”, och barnmorskan svarade ”nej, jag menar barnet, har hon ätit ännu, har du kommit igång med amningen?”. Jag svarade att jo nu så, nu verkar det gå bra, barnmorskan vart nöjd och lämnade rummet. Kvar låg jag i sängen och tänkte ”men jag vill fortfarande gärna ha en smörgås….” (ha ha) Alltså hur fantastiskt det än är att få bli mamma så slutar du fasiken existera lite också. Barnet går först, så är det bara, och du finner dig i det, man bara gör det. Tur att jag hade P där som gick iväg till köket och fixade en frukostbricka åt mig och tog lillan en stund så jag fick äta och sen duscha (när jag väl kunde ta mig ur sängen lite senare på dagen) <3.   

 

Första tiden med Lillan var jag så orolig över allt. Jag kände så galet mycket kärlek för den här lilla varelsen redan från första sekund och jag var livrädd att nått skulle hända henne. Verkligen livrädd! Jag skulle aldrig överleva om nått hände henne. Hon var så liten, skör och försvarslös där hon låg i min famn, jag kände att jag var tvungen att beskydda henne från allt! (det är dom ju inte! Men så kändes det, hihi <3) Första två nätterna på BB vågade jag inte sova, jag kunde inte släppa henne med blicken en sekund! Jag satt i sängen med henne i famnen hela natten <3. Lukta henne på hennes huvud, lyssnade på hennes små andetag. Hon är bara så mysig! <3

 

 

 

Första dagarna hemma sen är verkligen den där berömda ”baby-bubblan”. All fokus låg på henne och hennes behov. Att komma in i nya rutiner och börja landa i föräldraskapet. Jag var jätte klen i kroppen och låg mest i sängen, lillan ville amma var 3e timme dygnet runt i början. Just då gjorde det ingenting. Det var bara så supermysig att ligga i sängen eller soffan hela dagarna, hela familjen, bara njuta av varje sekund, att sömn inte existera, livet utanför dörren eller att vi åt mikromat varje dag, betydde ingenting <3

 

Första tiden som mamma är ordagrant blod, svett och tårar. Verkligen inget glamouröst! Bara en sån sak som att ta sig igenom första toalett-besöket (jag bad om inte bara en utan tre omgångar lavemang innan jag fick till det! omg, ha ha!) Att vara nyförlöst och nybliven mamma är smärtsamt och en otroligt stor omställning. Allt är nytt och allt är läskigt. Du är konstant orolig. Men allt det där försvinner av all den enorma kärleken <3 <3