MIN FÖRLOSSNINGSBERÄTTELSE

En kommentar

Nu är det dags att dela med mig av min förlossningsberättelse! Att skriva förlossningsberättelse var inte bara för att kunna dela den med andra. Det var ett sätt för mig att bearbeta min förlossning. Hela förloppet kändes ganska luddigt, jag hade svårt att få uppfattning om tid och detaljer efteråt. När jag gick igenom förlossningen efteråt med min barnmorska blev jag lite förvånad, det var vissa saker, som jag ville minnas dom, som inte alls stämde med journalloggen. Så att sätta mig ner och skriva förlossningsberättelse var viktigt för att få en bättre bild. Dessutom vill jag ha en att ha kvar och jämföra med till nästa gång (jo jag hoppas ju att det blir fler gånger<3) Första graviditeten och förlossning kommer man nog alltid gå tillbaka till och jämföra med, eller hur!

 
Natten när förlossningen startade kunde jag inte sova, så jag satt uppe och skrev en summering av min graviditet. Den hade varit fantastisk trots en del besvär men den sista månaden hade varit riktigt jobbig. Kroppen var trött och jag var stor, jättestor, men inte minst för att jag hade haft förvärkar enda sedan julafton (v 35+0) och trott att hon skulle komma typ varje natt sedan dess. Förvärkarna kom på nätterna, börja runt kl 02 och höll i sig till 04-06. Det var inga molande ”mensvärkar”, det tog i på riktigt! Det var många nätter jag låg och kved i sängen och tänkte ”NU är det dags!” utan att nått mer hände.

 

Här är ur min dagbok, 16 jan, 10 dagar till bf: ”Jag gråter för att det är så jobbigt nu. Jag är så trött på att vara gravid. Är så stor och så tung. Det värker och spänner överallt! Jag bara ligger och väntar och väntar, men tiden går så sakta… Jag längtar så sjukt mycket efter min bebis nu, längtar så mycket att det gör ont i mig!”

 

Fredag 20 jan, 7 dagar kvar till bf

02.15 Vattnet går. Jag skrev klart min summering vid 00 och gick och la mig i sängen. Sen vaknade jag av ett dovt kluck ljud och en ”konstig” känsla, varpå det börja forsa vatten ut i sängen. Jag satte mig upp och tände sänglampan, fattade direkt vad som hänt. ”VATTNET GÅR!” ropade jag till P, och bad honom hämta handdukar. Så söt han var när han studsa upp ur sängen mitt i natten alldeles nyvaken och förvirrad och kom springandes med handdukarna! <3 Så glad att ha honom vid min sida genom det här! Jag satte mig över toaletten för det rann fortfarande vatten (trodde inte att det skulle vara så mycket vatten! Och inte heller att det skulle fortsätta rinna i omgångar tills bebisen var ute). Ringde samtidigt förlossningen. Dom bad oss avvakta värkarna hemma och rekommenderade alvedon och en varm dusch. Jag hoppade in i duschen och P tog fram BB-väskan och kläder till oss. Jag skrattade, vet inte ens varför!? Jag vart väl så glad och pirrig på samma gång. ”HON KOMMER NU!” Sen sminkade jag mig, (JA! Jag vet! WHY?)  jag vet inte vad jag tänkte faktiskt, ha ha, mitt i natten på väg mot förlossning, då tyckte jag tydligen att jag skulle vara fin.

 

Nu sätter värkarna igång, och då skrattar jag inte längre (ha ha). Jäklar, jag hade verkligen ställt in mig på att det skulle göra riktigt riktigt ont men det går inte att föreställa sig ändå. Jag kände nästan direkt att jag var nära smärtgränsen, hur sjutton skulle jag klara av det här om jag inte ens kunde med den första smärtan!? Jag försöker hitta överkomliga ställningar att ta värkarna i men hittar inget som känns bra. Jag står och hänger över handfatet och försöker andas igenom dom. Påminde P om att peppa mig med vår målbild som vi jobbat med, att varje värk är en bra smärta, för varje värk tar oss ett steg närmare vår dotter.

 

04.22 Ringer in igen till förlossningen, intensiva värkar nu. Kände mig så mesig som inte klarade av att ta värkarna men jag stod inte ut längre. Jag bad P klocka värkarna och vi konstaterade att de nu kom var 3e minut. Shit! Det är verkligen på gång nu tänkte jag. Jag ringde in till förlossningen igen och informerade om status och de bad oss komma in för kontroll. TACK! TACK! TACK! tänkte jag bara! P fick hjälpa mig att komma i kläder och skor, fick ta några värkar emellan, var nätt och jämt att jag kom i så vi äntligen kunde komma iväg!

 

 

04.45Logg: Inlägges på för.avd. Väl framme konstaterade barnmorskan att jag var öppen 4 cm öppen, och sammandragningarna mätte 3-4/10 min. Ni kan ta med er väskorna, sa hon, för ni kommer att blir kvar. Vi kommer bli föräldrar idag! Äntligen äntligen kommer vi få träffa vår lilla tjej där inne!!

 

Jag ville minnas det som att jag får ta ett bad typ direkt, men enligt loggen så gick vi till badet först vid kl 6. Jag minns iaf att här nånstans ligger jag i sängen i mina genomblöta mjukisbyxor och är lite irriterad över allt. Jag minns att jag säger ” VARFÖR har ingen talat om att det är så jävla SULLIGT att föda barn!?” Ha ha! (sulligt är nog dalmål tror jag, om nån inte vet vad det är så betyder det typ slafsigt)

 

 

06.10 Logg: Till badet. Får prova lustgas. Jag fick lägga mig i ett varmt bad medan de gjorde i ordning ett rum till oss. Alltså så skönt! Varmt vatten är verkligen så bra smärtlindring! Det har en skön lugnande effekt också. Låg nog i vattnet i 1h, undertiden fick jag träna på tekniken med lustgasen, dosen var lågt inställd så jag kände ingen direkt smärtlindring eller ”effekt” men det var ändå skönt att ha något att fokusera på under värkarna, jag kände ganska snabbt att jag hade bra timing när jag skulle börja andas i masken och inte, det kändes lugnande. Genom varje värk så räknade jag fyra andedag och sen tre andetag med bara utandning i masken. Fokus fokus.
 
09.40 Logg: EDA lägges. Nu är det lite mer än 6h sen värkarna började och jag försöker härda ut, tänker att det är snart över, fokuserar på vår målbild. Nu ligger jag och gnäller över smärtan i masken vid varje värk. Barnmorskan undersöker mig och jag har bara öppnat mig 6 cm. Då förstod jag att det här kommer nog inte kommer att gå så fort ändå och kände att jag kommer inte orka den här smärtan. Jag bad om epidural-bedövningen, EDA. Det tog inte lång stund för narkosläkaren att komma, så det var skönt.
 
Värkarna avtog helt. Det var välbehövligt med en paus! Under kommande 2h har jag inge ont alls och jag passar på att vila, dricka och äta lite. Men när jag ska gå på toa sen, upptäcker jag att vänster ben är helt bortdomnat, det liksom viker sig under mig, jag kunde inte stödja alls på det! Barnmorskan försäkrar att det inte är något att oroa sig över, det berodde på EDAn och kan tydligen bli så ibland. Känseln skulle komma tillbaka så fort bedövningen gått ur kroppen. Jaha, ja, så P fick helt enkelt börja agera assistans vid kommande toa besök (ha ha ha) Tur vi känner varandra så väl och redan gått igenom det mesta tillsammans! <3 
 
 
11.25  Logg: CTG visar nedsatt variabilitet och stigande basal frekvens. Här ser man att lillans hjärtrytm inte är helt stabil och dom överväger kontinuerlig fosterövervakning. Jag får en gåstol och får gå omkring i korridoren för att se om hon ”vaknar” till.
 
13.31  Logg: Sätter in värkförstärkande. Känner fortfarande inte mina värkar pga av EDA så dom sätter in värkstimulerande dropp. Värkarna kommer tillbaka men nu känner jag de bara på högersida som inte är lika påverkad av EDAn som vänster, shit, det blev bara så skev känsla! Att ta värkar med bara ena halvan av kroppen och den andra liksom bara ligger bredvid, oberörd, bara så konstigt! Suck! 
 
14.05  Logg: 7 cm öppen. Högrisk, kontinuerlig fosterövervakning. Lillans hjärtljud är fortfarande inte bra och dom tar ett skalp-prov och sätter elektrod på hennes huvud för bättre övervakning. Jag får antibiotika. 
 
18.50  Logg: 8 cm öppen. Nästan 5h för att öppna mig 1 cm till… det går så långsamt! Personalskiften avlöste varandra, natt eller dag ute? Ingen som helst tidsuppfattning längre, det var som att tiden stod still. Det här var riktigt jobbiga timmar. Jag försökte ta värkarna så gått det gick, kände ingen smärtlindring av EDA längre i högersida, vänstersida var fortfarande bortdomnad. Vid den här tiden har jag riktigt ont igen, jag spyr vid ett tillfälle. P får trycka på min rygg och mina höfter vid varje värk. Det finns vissa sätt man kan trycka på, vi lärde oss det på profylax kursen, som lindrar värksmärtan. Det är fantastiskt skönt och det var det enda som hjälpte just då! Lustgasen kändes mest bra för att ha nått att fokusera på, men när varje värk kom skrek jag till P, ”TRYCK! TRYCK! HÅRDARE!”. (Ha ha) Jag måste varit sån bitch! Vart ett rätt bra träningspass för honom, han fick pressa allt han hade ungefär var 3e minut under många timmar sammanlagt.
 
20.49  Logg: Fortsatt nedsatt variabilitets ingen acceleration. Lillan verkar fortfarande inte må helt bra där inne så jag får ta gåstolen igen. Dom klämmer och ruckar på magen.
 
23.05  Logg: CTG normalt. Lillan mår äntligen bra, så här drar de på värkstimulerande droppet rejält i hopp om att sätta fart på processen. Det är nu 21h sedan vattenavgång och 20h sedan värkarna började. Men aj aj aj! Alltså om jag trodde jag hade haft ont tidigare så var det ingenting mot det här. Jag trodde inte smärta kunde göra såhär ont! Verkligen smärta ”from hell”! Följande 2h är de värsta någonsin… Jag försökte hela tiden fokusera på målbilden, ”smärtan är inte farlig, den är normal” ”smärtan tar mig närmare vår dotter”.
 
Lördag

00.30  Logg: 10 cm öppen. Jag får för mig att jag känner det där trycket neråt (det kunde jag nog dock inte ha gjort, för på kejsarsnittet sen kommer de se att lillan inte glidit ner som hon ska). Barnmorskan undersöker mig och konstaterar att ingen bebis syns men att jag är öppen 10 cm och dom vill att jag ska försöka börja kryst-puscha. Jag gör som jag lärt mig, jag försöker pressa all smärta vid varje värk ”neråt”. 

 

Jag får ställa mig på alla fyra vilandes över ryggstödet på sängen för att försöka få hjälp av tyngdlagen och låta kroppen bli tung och göra sitt. Det är verkligen så smärtsamt här, jag vill bara dra ihop hela kroppen till en liten boll vid varje värk men får streta emot och försöka hänga tungt. Nu har vi snart hållit på i 24h och jag är så trött, inte sovit på 2 dygn (fick ju ingen sömn på fredagsnatten eftersom jag gick och la mig strax innan vattnet gick) och inte ätit ordentligt. 

 

02.46  Logg: Status quo. Mamma slut och trött. Beslut om akut sectio pga. utebliven progress. Jag är helt genomsvettig och jag pallar verkligen inte mer.  Jag ber att få lägga mig ner på rygg i sängen igen. Barnmorskan passar på att göra en ny undersökning och känner fortfarande inte nån bebis. Hon förklarar för oss att det verkar som att det inte kommer hända så mycket mer, och att det troligen kommer att bli kejsarsnitt. Hon frågar mig om jag vill fortsätta försöka ett tag till eller om jag vill ta beslut om operation. Trots min operationsrädsla och min stora önskan att föda vaginalt, så sa jag utan tvekan, jag vill ha operation. Jag kände själv att även om det kanske skulle gå så småningom, så orkade jag inte mer, jag skulle aldrig orka de där sista puscharna för att få ut henne.

 

I väntan på operation kände jag besvikelse. Jag ville verkligen föda vaginalt, det kändes som ett misslyckande på nått sätt, att inte klara av det. Här visste jag dock inte att felet var att lillan låg snett i magen, hon kunde inte komma ut på grund av det. Det var verkligen inte ”mitt fel” eller jag som inte orka, men där och då, innan jag visste det, kändes det väldigt tungt. 

 

03.50  Logg: Operation. När narkosläkaren kommer in och börjar informera om operationen går det plötsligt upp för mig att jag faktiskt ska genomgå en ganska stor operation och operationsrädslan kickar in direkt, jag blir så nervös! Och så orolig att det ska hända nått eller att det ska vara nå fel med lillan.

 

03.55  Logg: Flicka framskaffas. Jag ligger på operationsbritsen, jag skakar för att jag är så nervös, P sitter vid min sida och lugnar mig, smeker över mitt hår och min kind. Jag känner absolut ingenting av vad som händer bakom skynket, jag hör bara läkare och barnmorskorna mumla till varandra. Så plötsligt hör jag ett skrik. Nu kommer glädjetårarna! Barnmorskan kommer runt skynket och jag får se henne! Gud vad jag grinar!! Det bara totalt brister, all smärta, allt kämpande, all trötthet, bara ”so fkn worth it!” All nervositet rinner av mig och jag fylls bara av sååå mycket lycka och glädje! Så galet! Vårt mirakel! Bara så fin! Sina första andetag på jorden, välkommen lilla tjejen <3  

 

 

04.25 Operation slutförd. Lillan fick följa med barnmorskan och pappa för att bli tvättat, vägd och måttad medan jag syddes ihop. Det enda jag låg och tänkte på var min lilla tjej, åh gud vad jag längtade efter henne! Men min kropp var inte alls okej, jag fick tillbaka skakningarna, fick sprängande huvudvärk och mådde bara allmänt jätte konstigt.

 

05.10  Logg: Patient har kvarstannat för fortsatt obs postoperation. Syresättning pendlat mellan 65-85%. Puls varierat mellan 121-238. Högt blodtryck. Förhöjda toxprover. Här ser man i loggen att jag verkligen inte mår bra. Just då visste man inte vad som var fel, men läkarna har senare berättat att de tror att jag antingen fick en släng av havandeskapsförgiftning eller att jag regerade mot nått av bedövningsmedlen under operation. Mina minnen är väldigt luddiga härifrån, men jag minns iaf att jag har massa folk runt mig som tar prover, kollar pulsen och ställer frågor, men  att jag bara var super stressad av att inte få hålla mitt barn.

 

05.53   Logg: Doktor och Narkosläkare tillkallad till förlossningen, patient postoperativ mår inte bra. Flyttas i samråd till uppvaket för bättre övervakning. Det slutade med att jag fick diverse mediciner genom dropp samt lugnande spruta mot kramperna/skakningarna och fick åka iväg från P och lillan. Det var såklart super jobbigt att skiljas från henne, men jag kände mig ändå trygg med att lämna henne hos sin pappa, hon fick ligga där på hans bröst hud mot hud hela morgonen i väntan på mamma <3 superpappa <3 Är så tacksam att ha P och att jag hade honom vid min sida genom hela det här! Så fantastisk, han sov inte en sekund under hela förlossningen och inte förrän efter att jag kommit igång med amningen sen och han såg att jag kände mig lugn och trygg. <3 

 

 

08.41 Logg: Hämtas från uppvaket, flyttas till BB. Flicka lägges hud mot hud med patient. NU får jag äntligen hålla och känna henne! När jag vaknade upp var allt okej och jag mådde bra igen, så jag fick äntligen komma ner till min familj! Nästan 5h efter förlossning fick mor och dotter äntligen träffa varandra <3 Vårt första möte, som jag aldrig kommer glömma! När P kommer med henne och lägger henne på mitt bröst och jag kan pussa hennes panna <3 Ren och skär förälskelse.

 

Sån KÄRLEK. <3< <3 <3

 
1 Malin Häggberg:

skriven

Stort grattis Lina! Vad spännande det var att läsa om din förlossning. Vilken himla pärs du gick igenom och vad hårt du kämpade så länge! Jag tyckte att jag hade det jobbigt under min förlossning för två veckor sedan (jag får tydligen väldigt snabba och intensiva förlossningar). Men jag hade aldrig orkat kämpa i mer än 24 timmar! Hoppas att ni kan njuta riktigt mycket nu av er lilla tjej.

Svar: Tack! Och GRATTIS själv! Han är Såå söt! Ja det var en pärs minsann, men det är så fascinerande vad man klarar av! Kroppen är verkligen fantastisk!
Lina Österman