(null)

(null)

Amningen var en av dom sakerna  som jag som "mom-to-be" så naivt tr odde bara skulle fungera. Att det skulle  göra lite ont i början kanske men jag hade aldrig föreställt mig att amning kunde vara så svårt, smärtsamt och krävande. ( Än gick vi amningskurs!?) Amningen har f ör mig känts mycket tuffare än själva förlo ssningen. Därför vill jag skriva ett inläg g om just amning och dela med mig av hur det kan vara när det INTE funkar. Om nån nybliven mamma sitter därute just nu  och gråter över amningen så vill jag att hon ska veta att "du är inte ensam!" Jag hade eg entligen tänkt skriva om amningen redan vår as när det var aktuellt men det har dröjt för att jag helt enkelt inte känt mig redo att  skriva om det förrän nu. 

Det är omöjligt för mig att säga vad det beror på att det inte fungerade, men, jag och Alva fick många hinder på vägen som säkert iaf varit bidragande i det här (komplicerad förlossning, kolik mm) Vi fick ingen lugn start tillsammans. Ett kejsarsnitt i sig sägs öka risken för en svårare amning men på grund av komplikationer hamnade ju jag också på uppvaket utan att hinna få henne på bröstet och utan att hinna komma igång med amning innan. Alvas första 5h i livet spenderades på pappas bröst med flaskmatning. När jag fick komma ner till BB så var jag nog redan stressad från början över allt det här med anknytning och amning (på grund av att vi just varit ifrån varandra) och stress är inte gynnsamt för en bra amning. 

(null)

Redan direkt var det svårt att amma Alva. Första steget var att hitta nån ställning som hon godkände, hon var väldigt kinkig med hur hon skulle ligga för att amma. Hon ville inte ligg-amma, och låg hon så att magen tippa "inåt" (för mycket mot mig) protesterade hon direkt. Hon gillade aldrig att ligga på mage när hon var liten. Det enda som dög var att få ligga på sidan på en kudde i mitt knä/famn. Sen kunde hon inte ta bröstet, hon fick inget tag. Till en början fick jag handpumpa ur mjölken och mata henne ur kopp. Efter lite hjälp från Amningshjälpen och en amningsnapp lyckades vi till sist få henne att få tag om bröstet och jag kunde börja amma. 

Första dagarna var jätte mysiga och jag ammade henne varann till var tredje timme dygnet runt. Men efter kanske 4-5 dagar märkte vi att hon inte verkade bli mätt efter amning, hon blev liksom aldrig nöjd. Dessutom tappade hon fortfarande i vikt och det var på grammet att vi slapp bli inlagda på BB igen innan det äntligen började att vända. Jag hade börja märka att hon gärna bara låg och snutta vid mitt bröst, utan att äta, hon somnade också lätt till. På Amningshjälpen sa dom att jag skulle nypa henne i tårna för att hålla henne vaken. 

Vi var så oroliga över det här med vikten och jag var helt utmattad av att sitta och amma henne över timmen varje gång utan att hon blev mätt. Så redan efter 1 vecka kände vi att vi ville börja komplettera amningen med flaskmatning. Jag började pumpa för jag ville helst inte ge ersättning till en sån liten men märkte vid pumpningen att jag hade väldigt lite mjölk, och fick inte ut tillräckligt för att kunna göra henne mätt längre. Så vi fick ändå blanda ut min mjölk med ersättning i flaskan. Jag fortsatte att pumpa och amma om vartannat, för att få ut det jag kunde, och för att försöka pumpa igång bättre mjölkproduktion. Pumpade ca 3ggr/dagen. Om jag pumpade varje bröst 30 min (så att jag vid varje pumpning alltså satt en timme) så fick jag ut ca 40ml. Det här var så jobbigt. Under en period kändes det som att jag inte gjorde annat än att "mjölka", pumpa, amma, pumpa, amma, repeat... 

(null)

Jag tyckte aldrig om att pumpa. Det kändes bara så fel och så konstigt att sitta med en maskin istället för med mitt barn. Pumpningen triggad e dålig fee ling och den fick mig verkligen att må då ligt (nästan ångest) det var som att det värkti hela kroppen av obehag.
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   Det var också väldigt oväntat.  Vi hade redan bestämt under gravid iteten at t jag ville och skulle pumpa för att ku nna ha ett mer delat föräldr askap och kunna hjälpas åt med matning, framför allt om nätterna ( kanske dock inte redan efter e n vecka). Vhade därför redan pump med allt hemma när Alva föddes. Jag trodde dock aldrig  att j ag skulle kunna  må så dåligt av en pu mp. Dessutom gjorde det väldig t ont i brösten för mig av att pumpa, och jag fick s åriga bröstvårtor. (Trots a tt jag provade både st örre och mi ndre pumpningskupor.) Jag har g råtit å många tårar över den där jäkla pum pen ! Bara för att jag ville göra det b ästa för mitt barn . För att jag verkligen ville amm a och ghenne hennes m ammas mjölk och inget annat. 

Alva var alltid bråkig vid bröstet och hade svårt att komma till ro och få bra tag. (Kanske kände hon min stress över allt?) Hon var fortsatt tvungen att ligga på kudden. Mjölken rann ofta ut ur mungipan på henne när hon åt trots att jag fortsatte med amningsnapp (det var helt kört utan) så jag var tvungen att buffra upp med handdukar under henne och runt bröstet för att vi inte skulle bli helt blöta (vilket vi oftast blev ändå). Och jag hade den där (jäkla) amningsnappen som bara ramla av jämt! (Försökte till och med att tejpa fast den.) När den ramla av blev Alva såklart ledsen för att maten blev avbruten och behövdes tröstas för att kunnas läggas på plats på nytt när hon lugnat sig, fixa handdukarna och på med nappen igen... (svettig) Alltså gud så vi har fått hållit på! Blir ledsen bara jag tänker tillbaka på det! Jag ser alla andra mammor bara ta upp sin lilla bebis i famnen till bröstet och amma "utan problem", så diskret och mysigt i en arm, dricker latte eller plockar med den andra, ute på en parkbänk, på ett café eller hemma vid köksbordet. Vi har aldrig kunnat gjort så. Jag har aldrig kunnat amma Alva ute offentligt, det har varit alldeles för komplicerat. Jag kan omöjligt sitta med ro bland folk och lägga upp kudde och handdukar och böka dit en napp på tutten, spilla och sulla, ett barn som skriker och blir ledsen, nappen som flyger...(behöver jag fortsätta!?) Det här är egentligen bagatell men min poäng är att det varit slitsamt och omständigt. 

(null)

Jag vet att många barn växer upp på bröstmjölkersättning och att Alva mår lika bra ändå. Värst är väl egentligen mina egna känslor och tankar i det här. Dels den stora besvikelsen för att jag verkligen ville amma, det kändes viktigt för mig. Jag ville känna att det var det mysigaste i hela världen, ha den där närheten och anknytningen med min dotter. Men framförallt skulden. Värst är skulden. Känslan av att inte kunna leverera till sitt barn. Det sliter mig itu. Jag vet jag sa till en väninna när vi pratade om det här då, "tänk om jag levt för typ 100 år sen, när det inte fanns ersättning eller sånt, då hade mitt barn svält ihjäl för att jag inte kunnat ge henne mat", dom känslorna är det!  

Min mjölk tog slut (el min produktion avtog som det heter) när Alva var 3 månader. Jag märkte att hon inte ville amma alls längre, hon blev bara arg när jag försökte lägga henne till bröstet. När jag pumpa kom ingen mjölk alls längre. Förstod att hon blev arg för att det inte kom nå mat såklart. Trots att hela amningen bara varit en mardröm så blev jag ändå så sjukt ledsen när jag förstod att det var slut. Alltihop kändes som ett stort misslyckande och du FÅR inte misslyckas som mamma. (Det får man! Men som nybliven mamma "får" man inte vara en dålig mamma, alltså det är det värsta som skulle kunna hända, det är sån känslostorm och så höga krav på sig själv, inget annat, bara mina egna krav och min egen känslostorm!) Jag gråter till och med nu när jag skriver det här. 

(null)

P har varit så stöttande. Han har verkligen sett hur tufft jag haft det och hur utmattande det varit för mig med amning och pumpning. När jag till en början inte ville inse att det var slut (eller ge upp, det kändes som att det skulle innebära att jag "gav upp" vilket jag vägrar, jag är inte den som slutar för att det är jobbigt och "ger upp") så peppade och tröstade han mig med, att Alva faktiskt tar flaskan och tycker den är helt okej, så det är inget att oroa sig för, det är ju bara bra. Han sa, att om amningen gör både mig och Alva stressad och ledsen så finns absolut ingen anledning att fortsätta insistera, hon behöver mer en mamma som är glad och pigg än vad hon behöver bröstmjölk. Och det kände jag är sant. Hon behöver ju MIG, inte nödvändigtvis min mjölk. 

Varför hade jag så lite mjölk för? Pga kejsarsnitt och en sen amning? För att Alva sög dåligt? För att jag var stressad, sov dåligt, åt för lite? Who knows? Jag är jätte tacksam som haft sån förstående man som kunnat stöttat och tröstat mig i det här. 3 månader är kort tid för att amma, men 3 månader är lång tid för ett helvete med ångest. Jag vill fortfarande amma och jag låter mig inte avskräckas till nästa barn. Jag kommer absolut försöka amma igen, men jag hoppas hoppas hoppas att det ska fungera bättre då. Amning är så himla laddat med så mycket känslor, åsikter, skuld, fördömande... Jag hoppas och önskar att fler mammor oavsett vilja amma, inte amma, inte kunna, kunna amma, ska prat a om amning. Amning ska vara normaliserat o ch att ha problem med amning ska inte v ara konstigt eller skamligt.









NÄR AMNINGEN INTE FUNGERAR

Mamma En kommentar
(null)

(null)

Amningen var en av dom sakerna  som jag som "mom-to-be" så naivt tr odde bara skulle fungera. Att det skulle  göra lite ont i början kanske men jag hade aldrig föreställt mig att amning kunde vara så svårt, smärtsamt och krävande. ( Än gick vi amningskurs!?) Amningen har f ör mig känts mycket tuffare än själva förlo ssningen. Därför vill jag skriva ett inläg g om just amning och dela med mig av hur det kan vara när det INTE funkar. Om nån nybliven mamma sitter därute just nu  och gråter över amningen så vill jag att hon ska veta att "du är inte ensam!" Jag hade eg entligen tänkt skriva om amningen redan vår as när det var aktuellt men det har dröjt för att jag helt enkelt inte känt mig redo att  skriva om det förrän nu. 

Det är omöjligt för mig att säga vad det beror på att det inte fungerade, men, jag och Alva fick många hinder på vägen som säkert iaf varit bidragande i det här (komplicerad förlossning, kolik mm) Vi fick ingen lugn start tillsammans. Ett kejsarsnitt i sig sägs öka risken för en svårare amning men på grund av komplikationer hamnade ju jag också på uppvaket utan att hinna få henne på bröstet och utan att hinna komma igång med amning innan. Alvas första 5h i livet spenderades på pappas bröst med flaskmatning. När jag fick komma ner till BB så var jag nog redan stressad från början över allt det här med anknytning och amning (på grund av att vi just varit ifrån varandra) och stress är inte gynnsamt för en bra amning. 

(null)

Redan direkt var det svårt att amma Alva. Första steget var att hitta nån ställning som hon godkände, hon var väldigt kinkig med hur hon skulle ligga för att amma. Hon ville inte ligg-amma, och låg hon så att magen tippa "inåt" (för mycket mot mig) protesterade hon direkt. Hon gillade aldrig att ligga på mage när hon var liten. Det enda som dög var att få ligga på sidan på en kudde i mitt knä/famn. Sen kunde hon inte ta bröstet, hon fick inget tag. Till en början fick jag handpumpa ur mjölken och mata henne ur kopp. Efter lite hjälp från Amningshjälpen och en amningsnapp lyckades vi till sist få henne att få tag om bröstet och jag kunde börja amma. 

Första dagarna var jätte mysiga och jag ammade henne varann till var tredje timme dygnet runt. Men efter kanske 4-5 dagar märkte vi att hon inte verkade bli mätt efter amning, hon blev liksom aldrig nöjd. Dessutom tappade hon fortfarande i vikt och det var på grammet att vi slapp bli inlagda på BB igen innan det äntligen började att vända. Jag hade börja märka att hon gärna bara låg och snutta vid mitt bröst, utan att äta, hon somnade också lätt till. På Amningshjälpen sa dom att jag skulle nypa henne i tårna för att hålla henne vaken. 

Vi var så oroliga över det här med vikten och jag var helt utmattad av att sitta och amma henne över timmen varje gång utan att hon blev mätt. Så redan efter 1 vecka kände vi att vi ville börja komplettera amningen med flaskmatning. Jag började pumpa för jag ville helst inte ge ersättning till en sån liten men märkte vid pumpningen att jag hade väldigt lite mjölk, och fick inte ut tillräckligt för att kunna göra henne mätt längre. Så vi fick ändå blanda ut min mjölk med ersättning i flaskan. Jag fortsatte att pumpa och amma om vartannat, för att få ut det jag kunde, och för att försöka pumpa igång bättre mjölkproduktion. Pumpade ca 3ggr/dagen. Om jag pumpade varje bröst 30 min (så att jag vid varje pumpning alltså satt en timme) så fick jag ut ca 40ml. Det här var så jobbigt. Under en period kändes det som att jag inte gjorde annat än att "mjölka", pumpa, amma, pumpa, amma, repeat... 

(null)

Jag tyckte aldrig om att pumpa. Det kändes bara så fel och så konstigt att sitta med en maskin istället för med mitt barn. Pumpningen triggad e dålig fee ling och den fick mig verkligen att må då ligt (nästan ångest) det var som att det värkti hela kroppen av obehag.
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                   Det var också väldigt oväntat.  Vi hade redan bestämt under gravid iteten at t jag ville och skulle pumpa för att ku nna ha ett mer delat föräldr askap och kunna hjälpas åt med matning, framför allt om nätterna ( kanske dock inte redan efter e n vecka). Vhade därför redan pump med allt hemma när Alva föddes. Jag trodde dock aldrig  att j ag skulle kunna  må så dåligt av en pu mp. Dessutom gjorde det väldig t ont i brösten för mig av att pumpa, och jag fick s åriga bröstvårtor. (Trots a tt jag provade både st örre och mi ndre pumpningskupor.) Jag har g råtit å många tårar över den där jäkla pum pen ! Bara för att jag ville göra det b ästa för mitt barn . För att jag verkligen ville amm a och ghenne hennes m ammas mjölk och inget annat. 

Alva var alltid bråkig vid bröstet och hade svårt att komma till ro och få bra tag. (Kanske kände hon min stress över allt?) Hon var fortsatt tvungen att ligga på kudden. Mjölken rann ofta ut ur mungipan på henne när hon åt trots att jag fortsatte med amningsnapp (det var helt kört utan) så jag var tvungen att buffra upp med handdukar under henne och runt bröstet för att vi inte skulle bli helt blöta (vilket vi oftast blev ändå). Och jag hade den där (jäkla) amningsnappen som bara ramla av jämt! (Försökte till och med att tejpa fast den.) När den ramla av blev Alva såklart ledsen för att maten blev avbruten och behövdes tröstas för att kunnas läggas på plats på nytt när hon lugnat sig, fixa handdukarna och på med nappen igen... (svettig) Alltså gud så vi har fått hållit på! Blir ledsen bara jag tänker tillbaka på det! Jag ser alla andra mammor bara ta upp sin lilla bebis i famnen till bröstet och amma "utan problem", så diskret och mysigt i en arm, dricker latte eller plockar med den andra, ute på en parkbänk, på ett café eller hemma vid köksbordet. Vi har aldrig kunnat gjort så. Jag har aldrig kunnat amma Alva ute offentligt, det har varit alldeles för komplicerat. Jag kan omöjligt sitta med ro bland folk och lägga upp kudde och handdukar och böka dit en napp på tutten, spilla och sulla, ett barn som skriker och blir ledsen, nappen som flyger...(behöver jag fortsätta!?) Det här är egentligen bagatell men min poäng är att det varit slitsamt och omständigt. 

(null)

Jag vet att många barn växer upp på bröstmjölkersättning och att Alva mår lika bra ändå. Värst är väl egentligen mina egna känslor och tankar i det här. Dels den stora besvikelsen för att jag verkligen ville amma, det kändes viktigt för mig. Jag ville känna att det var det mysigaste i hela världen, ha den där närheten och anknytningen med min dotter. Men framförallt skulden. Värst är skulden. Känslan av att inte kunna leverera till sitt barn. Det sliter mig itu. Jag vet jag sa till en väninna när vi pratade om det här då, "tänk om jag levt för typ 100 år sen, när det inte fanns ersättning eller sånt, då hade mitt barn svält ihjäl för att jag inte kunnat ge henne mat", dom känslorna är det!  

Min mjölk tog slut (el min produktion avtog som det heter) när Alva var 3 månader. Jag märkte att hon inte ville amma alls längre, hon blev bara arg när jag försökte lägga henne till bröstet. När jag pumpa kom ingen mjölk alls längre. Förstod att hon blev arg för att det inte kom nå mat såklart. Trots att hela amningen bara varit en mardröm så blev jag ändå så sjukt ledsen när jag förstod att det var slut. Alltihop kändes som ett stort misslyckande och du FÅR inte misslyckas som mamma. (Det får man! Men som nybliven mamma "får" man inte vara en dålig mamma, alltså det är det värsta som skulle kunna hända, det är sån känslostorm och så höga krav på sig själv, inget annat, bara mina egna krav och min egen känslostorm!) Jag gråter till och med nu när jag skriver det här. 

(null)

P har varit så stöttande. Han har verkligen sett hur tufft jag haft det och hur utmattande det varit för mig med amning och pumpning. När jag till en början inte ville inse att det var slut (eller ge upp, det kändes som att det skulle innebära att jag "gav upp" vilket jag vägrar, jag är inte den som slutar för att det är jobbigt och "ger upp") så peppade och tröstade han mig med, att Alva faktiskt tar flaskan och tycker den är helt okej, så det är inget att oroa sig för, det är ju bara bra. Han sa, att om amningen gör både mig och Alva stressad och ledsen så finns absolut ingen anledning att fortsätta insistera, hon behöver mer en mamma som är glad och pigg än vad hon behöver bröstmjölk. Och det kände jag är sant. Hon behöver ju MIG, inte nödvändigtvis min mjölk. 

Varför hade jag så lite mjölk för? Pga kejsarsnitt och en sen amning? För att Alva sög dåligt? För att jag var stressad, sov dåligt, åt för lite? Who knows? Jag är jätte tacksam som haft sån förstående man som kunnat stöttat och tröstat mig i det här. 3 månader är kort tid för att amma, men 3 månader är lång tid för ett helvete med ångest. Jag vill fortfarande amma och jag låter mig inte avskräckas till nästa barn. Jag kommer absolut försöka amma igen, men jag hoppas hoppas hoppas att det ska fungera bättre då. Amning är så himla laddat med så mycket känslor, åsikter, skuld, fördömande... Jag hoppas och önskar att fler mammor oavsett vilja amma, inte amma, inte kunna, kunna amma, ska prat a om amning. Amning ska vara normaliserat o ch att ha problem med amning ska inte v ara konstigt eller skamligt.