GRAVID IGEN

Kommentera
(null)

Så glad och lycklig när vi än en gång plussat på stickan! Än lyckligare när vi nu (snart) passerat dom första 12 veckorna och missfallsrisken (i princip) är förbi!

Alva var ett mirakel. Att vi kunde bli gravida trots att jag fått höra att jag inte skulle kunna bli gravid efter att genomgått en tuff och ganska lång cellgiftsbehandling för nu 10 år sen. Men det kunde vi! Att vi skulle kunna få fler barn vågade jag ändå inte ta förgivet. Men här sitter jag nu med Alva i min famn och ett nytt mirakel i magen. 

Både jag och P har velat ha 2 barn. Jag vill ha tätt emellan så att de alltid har varandra både i skolan och på lov, och så tar jag hellre dom här "tuffa" småbarnsåren på en gång i ett svep än "börjar om" igen senare när man precis börjat bli bekväm för att den första börjar bli stor och allt mer självständig. P hade kunnat vänta lite (vilket han påpekar vissa dagar, men med glimten i ögat, som när vi båda kastar omkull oss utslagna i soffan efter Alvas läggning -Och vi ska ha en till!?).

Jag fick ju sån längtan efter att vara gravid igen redan när Alva bara var några månader. Kanske för mycket mammahormoner i kroppen! Ha ha. Men förnuftet sa ifrån tack och lov:) Hade inte varit redo varken kroppsligt eller psykiskt då. Det var vid jul när Alva var 11 månader som jag på riktigt tog upp frågan med P och ville börja försöka igen. P var lite tveksam först men jag övertygade honom:) 

Med Alva gick det ju så fort, vi blev i princip gravida så fort vi bestämde oss. Den här gången tog det längre tid. En anledning till det är att jag faktiskt redan varit gravid 2ggr i år, men fått missfall. Första i vecka 5 och andra i vecka 7. Det var en jätte besvikelse båda gångerna såklart och jag har känt sorg och varit orolig över om det skulle kunna bli ett till barn eller inte. När det händer känner man sig så ensam och tom, jag gjorde det iaf. Mycket för att det inte "går att" prata om det med nån (förutom P), ingen visste ju att jag var gravid. Dessutom känns det som att det är tabubelagt. Jag har berättat i efterhand för familj och vänner och det känns så mycket bättre. Våga prata! Missfall är jätte vanligt, var 4e graviditet i Sverige slutar med tidigt missfall, det innebär att nästan alla flerbarnsmammor faktiskt har haft ett missfall. 

Precis som med första graviditeten har jag känt redan i v.3 att jag är gravid, alltså ett par veckor innan jag plussat. Jag bara känner det i hela kroppen. Men jag har även haft tidigt illamående, cravings och spänningar i brösten som talat sitt tydliga språk. Med Alva var jag för ivrig så tog två negativa test (innan missad mens) innan jag plussade på det tredje ett par dagar innan jag gått över tiden. Den här gången ville jag inte bli besviken i onödan, speciellt inte efter missfallen. Men, jag kunde dock bara hålla mig till dagen min nästa mens var beräknad:) och plussade samma morgon. 

(null)

(null)